Efter att ha tagit mig upp till de norra delarna av Moçambique blev det allt jobbigare att ta sig fram. Tillgängligheten av restauranger, hotell, internetställen och andra saker som känns viktiga blir allt färre. Nu pressar de inte längre in fyra personer i rad i en minibuss utan fem vilket inte riktigt fungerar om man har mina axlar och ben. Flera ställen längs vägen har varit rätt trista städer som Beira, Quelimane och Nampula, fram tills att jag tog mig över till Isla de Moçambique som var målet som hägrade bakom alla bussresor. Nedan är lite bilder från Isla de Mocambique.
Isla de Mocambique har varit en av de viktigaste utposterna genom södra Afrikas historia och var tidigare huvudstad. Portugiserna styrde sitt imperium av Afrikas östkust härifrån och lyckades mota bort både holländare och araber med hjälp av ett gammalt fort byggt i början av 1600-talet. Hela ön genomsyras av en postkolonial känsla väsenskild från fastlandet. Stora hus i granna färger som tagna från en gammal portugisisk stad, många av dem är dock rätt nedgångna. Precis som på Zanzibar är den gamla delen byggd i sten och kallas även här för Stone Town. Det är även fredligt här så man kan vandra omkring på kvällarna. Mycket trevligt ställe även om regnperioden har kommit igång ordentligt så man vissa dagar blir lite handikappad av tropiska regnskurar.
Efter alla förbannade bussar som alltid tar längre tid än de ska och går sönder var det skönt att ta sig till Malawi. Sista dagen blev dock den värsta resdagen hittills, bussresan från helvetet. Bussen skulle komma förbi vårt hotell kockan 4 på morgonen, den kom 4.30. Bussarna åker inte förränn de är helt fulla och den här gången cirklade den runt tre timmar innan den blev full så efter tre och en halv timme (7.30) hade vi inte kommit någonstans. På väg ut fastnade vi i lera och fick knuffa loss den, när vi efter tio minuter kom fram till en poliskontroll visade det sig att de inte hade de papper man ska ha, så vi fick vända tillbaka igen. Landsvägarna hade förvandlats till lervälling och oftast fick bussen sicksacka mellan kraterlika gropar och lerpölar. Ett sidofönster saknades men hade ersatts med en bit plast som blåste bort efter en stund, det var helt ok, tills det började regna. Bakluckan gick inte riktigt att stänga så ibland flög den upp varvid väskor ramlade ut och de fick springa tillbaka för att hämta dem. Några småkillar passade på att plocka på sig en halv kasse med lök och försvann in i majsfälten. Sen gick någonting sönder, gasen tog inte, det lyckade de fixa efter bara tio minuter men när de skulle dra igen skjutdörren lossnade den. Det tog dem ytterligare tio minuter att sätta tillbaka dörren. Så här höll det på dagen igenom till vi kom fram till Mandimba elva timmar senare med kramp i rumpan, blodproppar i benen och ischias ner till fotknölarna. Därifrån tog vi en cykeltaxi fram till gränsen, halvvägs belönades vi med en tropisk regnskur så jag vart blöt intill kallingarna,. Efter att ha utstått Mocambiques inte helt optimala kommunikationer var det en underbar känsla att se hela asfalterade vägar och fungerande fordon på andra sidan gränsen. Men som ett talesätt lyder: "Även en dålig dags resande är bättre än en dag på jobbet".
Nedan är en bild från tågresan mellan Nampula och Cuamba då tåget blev ståendes ett par timmar.
Nu är jag i Lilongwe och vilar ut på ett typiskt backpackerställe fullt med britter. Varma dushar, kall öl, pool, internet, tvättmaskin, engelsktalande befolkning och hälften så billigt. Det är lite konstigt att Malawi som är fattigare har så anmärkningsvärt bättre vägar och fungerar så mycket bättre. Kanske har Mocambique lärt sig från Portugal (sisådär bra) medans Malawi har brittisk organisationsförmåga, vad vet jag, skönt är det i alla fall.
Nedan är en lite film jag tog då en av bussarna pajat. Min lätt uppgivna attityd visade sig vara befogad, det tog nästan fem timmar innan vi kunde köra vidare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar