Bergsstrapatser i Filippinerna

Första stopp i bergen var Baguio som är en kompakt stad 1540 meter över havet i deras bergskedja, enkelt kallad för Cordillera (spanska för bergskedja), som delar ön i nord-sydlig riktning. Japanerna drog sig upp hit i krigets slutskede vilket ledde till att den jämnades med marken. Nu är det ett gytter av hus och branta gator som fylls till bristningsgränsen under helgerna då Manilabor flyr upp hit. Klimatet är betydligt svalare med temperaturer på runt 11-12 grader på nätterna men solen värmer väldigt bra på dagtid så skillnaden blir extremt stor.

Risbonde i Sagada

Baguio var inte så charmigt men med en 6 timmars bussresa tog jag mig till Sagada vilket är betydligt trevligare. Sagada är en lugn liten by uppe i bergen med mängder av odlingar, mest ris men även jordgubbar och andra frukter. Det här är nog så annorlunda mot den gängse bilden av Filippinerna man kan komma. Kullarna är täckta av barrträd, lärkträd, vilket ger det en nästan alpin känsla bortsett från lite banan- och bambuträd som bryter av. Också alla terrasser med risodlingar så klart.

Begravningsplats i Sagada.

 Den lokala stammen här, Igorot, har en del udda sedvänjor. Det traditionella sättet att begrava någon är att lägga kroppen i en kista och sedan fästa den vid en bergvägg, ofta vid en grottmynning. Det finns många grottor, vandringsleder etc som är bra som dagsturer. Mellan risodlingarna och genom de små byarna mellan dem går det smala stigar som är som labyrinter.

Risodlingar i Sagada under plantering

Risterrasserna i Sagada var fina men de kändaste är de i Banaue som vart nästa stopp. Terrasserna är runt 2000 år gamla och är imponerande byggen med tanke på deras begränsade teknik på den tiden. Samhället är lite större och hetsigare än Sagada men det är ändå litet och rätt lugnt. Det här är den huvudsakliga turistdestinationen här uppe och det märks på deras lite mer påträngande försäljning av organiserade rutter vilket var obefintligt i Sagada, priserna är också högre.

Jobbig trappa när man är liten.

Vattenkanaler/stigar längs bergsluttningar i Banue.

I Banaue är det mer höjdskillnad och risodlingarna klättrar högt upp längs sluttningarna. Längs bergväggarna har de byggt kanaler för att leda vatten vilka även fungerar som stigar. Gångarna är numera ofta gjutna men är inte mer än ca 40 cm breda som bäst, ibland 20 cm. Ofta, som på bilden, finns det växtlighet runt om men ibland är det fritt fall neråt vilket var rätt otäckt.

Risterrasserna runt Batad

Terrasserna från ett närmre perspektiv.

En av de kändaste terrasserna är de som omger byn Batad, formad som en amfiteater med vidunderlig utsikt. De här samhällena är rätt isolerade, det tar runt en timmes brant vandring längs en stig för att komma till närmsta väg. Allt bärs dit till fots.

Klunga av hus mellan risodlingar med fin utsikt.

Nu är jag på Palawan, en större ö i den sydvästra delen av öriket. Planen är att ta mig norrut mellan några olika ställen för att sedan ta en färja till Busuanga. Ett av de häftigaste dykställena här med skeppsvrak från andra världskriget.

Ett reseinlägg från Filippinerna

Nu har jag varit i/på Filippinerna i drygt tre veckor. Jag har inte gjort så mycket under den tiden känns det som. Det positiva med att fokusera på ett land är att man kan ta det lite lugnare och stanna längre på varje ställe jämfört med många andra av mina resor då jag har flängt runt mest hela tiden.

Manila som jag startade i var helt klart en av de mest osympatiska städer jag upplevt, något alla jag träffar är överens om, alla avskyr Manila. Det är världens mest tätbefolkade stad med ca 45000 pers/kvm (jmf med Stockholms 3600). Trafiken är helt sinnessjuk, det är extremt förorenat och usel luft. Hetsigt, kaotiskt och farligt. Jag hade förbokat hotell fyra dagar där vilket var för mycket. Jag tog inga bilder då jag inte vågade ta upp kameran, men det fanns ändå inget att foto.

Det enda som var bra var ett museum som gick igenom landets historia. Jämfört med andra närliggande länder är Filippinerna rätt västerländskt, mycket på grund av deras nära relation till USA. Efter spansk-amerikanska kriget på 1890-talet köpte USA Filippinerna för 20 miljoner dollar som en del av deras fredsuppgörelse. Filippinerna blev sedan inte helt självständigt förrän efter andra världskriget, men även efter det har USA haft en tydlig närvaro med militärbaser. De flesta kan engelska vilket underlättar mycket.

Vigan

Efter Manila var jag i Vigan, 8 timmar bussfärd norrut, som är en gammal spansk kolonialstad. En enorm skillnad mot Manila. Lugnt och städat, helt säkert att gå omkring på kvällarna. Fanns inte så mycket att göra men atmosfären var trevlig.

Solnedgång i Pagudpud

Sedan spenderade jag en vecka vid havet långt uppe i nordvästra hörnet av huvudön Luzon, i ett litet samhälle som heter Pagudpud. Man hade stränderna nästan för sig själv. Det var kanske en handfull turister, några tyskar, ett svenskt par, nån fransman. 

Strandfest i Pagudpud

Klimatet i Filippinerna är svalare än jag väntat mig, på dagarna värmer solen rejält men även vid havsnivå kan det bli svalt på kvällarna. För att inte tala om uppe i bergen. De södra delarna är dock varmare.

Fastnade i Pagudpud lite längre än jag tänkt mig men tog mig därefter upp i bergen inne i landet.