Peru II

Från det regniga, 360 dagar sol om året Arequipa, åkte vi mot kusten. Det kan inte vara många ställen i världen där man kan åka från 5000 meter upp bland snöklädda berg ner till havet på en halvdag. Det går dock här, så några timmar senare kom vi fram till Stilla havskusten med värme, sand och stora vågor.

Kustvägen

Det var otroligt skönt efter allt regn och kallt väder. Vi åt lunch vid stranden och doppade oss i havet, första gången jag har varit i Stilla havet. Sen åkte vi norrut längs Carretera Panamericana, mer känt som Pan-american highway vilken sträcker sig längs hela sydamerikas kust. Mot eftermiddagen blev vi stående igen efter att en flod hade flippat över en stor lastbil som försökt ta sig över, när vi åkte över gled vi sidledes och fick in vatten inne i bilen så det var precis att det gick.

Längs vägen hade vi problem med bilen, alla dåliga vägar hade fått fläktslangen att lossna vilken hade trasats sönder och däcken höll på att lossna. Vi fick stanna över natten i en liten håla vid kusten och fixa det nästa morgon. Dagen efter var vi i Nasca, känt för sina mystiska inristade geometriska figurer runt om i landskapet. Vi tittade på dem från ett utsiktstorn, helt ok men jag var inte så imponerad. Mat och Marcia skulle ta en flygtur över linjerna morgonen efter men jag var tvungen på grund av tidsbrist att ta en nattbuss till Cuzco för hinna se Machu Picchu. Det vart slutet på min resa i folkakombin.

Nascalinjer, inte så imponerande.

Cuzco är helt klart den finaste koloniala staden jag sett under hela resan. Väldigt vacker stad med trevlig stämning även om den extrema turismen här påverkar mycket i form av ett överflöd av försäljare, sunkiga restauranger och kriminalitet på kvällarna. McDonalds finns mitt på stora torget men får inte ha några av deras vanliga neonskyltar synliga, likaså Starbucks och KFC.

Gränd i Cuzco

Från Cuzco utgår alla turer till Machu Picchu, antingen via trekking eller buss/tåg. Priserna har ingen som helst koppling med verkligheten. Det går en väg fram till Ollanta, drygt halvvägs, sen är det gå eller ta ett tåg som gäller. Turister förbjuds att ta det vanliga tåget utan är hänvisade till speciella turisttåg, grovt överprissatta. Som en jämförelse så kostar första biten från Cuzco (till Ollanta) med lokaltrafik ca 14 kronor, den sista biten med tåg kostar minst 280 kronor. Alltså runt 20-25 gånger mer än vad det borde. Totalt kostar det minst 1000 kronor att se Machu Picchu. Peru drar visst in runt 90 % av sina turistinkomster på den här skimmningen. Men är man väl här så hostar man givetvis upp pengarna.

Plaza des Armas i Cuzco

Vädret hade återigen andra planer för mig. När jag kom till Ollanta, i fredags, och skulle ta tåget så hade floden svämmat över rälsen så alla tåg var inställda. Klockan sex nästa morgon försökte jag igen men fick veta att tågen inte skulle gå på flera dagar. Då jag redan hade köpt en flygbiljett till Lima på måndagen så det fanns det ingen chans för mig att se Machu Picchu vilket var snopet. Hade jag vetat om det innan hade jag kunnat planera för att gå dit men det var för sent i det läget. Så tillbaka till Cuzco.

Hus byggda på gamla Inkagrunder.

I måndags efter ha checkat in mitt bagage blev jag stoppad av ett par narkotikapoliser på flygplatsen. Polisen är ökända för att försöka sätt dit turister genom att plantera knark, så det kändes extremt olustigt. De verkade vana vid att bli ifrågasatta och visade sina leg övertydligt. De sökte igenom min väska på deras kontor och lät mig hålla i mina pengar, kort etc för att jag inte skulle tro att de försökte stjäla nåt, uppenbarligen vana att bli misstrodda. Även om de var trevliga och professionella så var det riktigt nojigt då man hört så mycket dåligt om dem. De lät mig gå efter en stund.

Strax därefter lyckades jag dra på mig ett ryggskott, som att kroppen reagerade på stressen. Det vart ett helvete att ta sig till Lima, men skönt att komma till sol och värme. Bortsett från ett par dar vid kusten så har jag haft det kallt och oftast regnigt sen flera veckor tillbaka.

På grund av ryggen har det mesta av tiden i Lima gått ut på att försöka rekreera mig med kiropraktor så jag kan flyga hem. Uppgraderade biljetten till business class så jag inte behöver sitta upp i 15 timmar. De har absurt starka piller här utan recept som i Sverige endast ges till människor med svår reumatism/artros/gikt, de gör susen.

Peruanska tanter

Avslutade på samma sätt jag började i Sao Paulo, gick på en av sydamerikas bästa restauranger här i Lima. Orkade inte stå upp och äta för länge (sitta går inte) men åt det mest klassiska man kan äta i Peru vilket är cebiche och marssvin, ”cuy”, deras nationalrätter. Marssvin var riktigt gott, lite väl fett kanske.

Det var tio veckor sydamerika, en helt ok resa trots att jag har varit sällsynt otursföljd med rån, stöld, regn, infektioner och ryggskott. Får väl dra tillbaka nån gång för att se Machu Picchu och länderna norrut.

Peru 1

Sista landet på den här resan är Peru. Peru delar Titicacasjön med Bolivia och första staden jag stannade i var Puno som också ligger vid sjön. Liksom i Bolivia så ligger Puno på knappa 4000 meter vilket gör att solen tar enormt mycket på dagarna men då solen går ner blir det riktigt kyligt. Puno var dock värst i det avseendet då jag hade 14-15 grader på hotellrummet på kvällen. Centralvärme eller tvåglasfönster vet de inte vad det är för nåt så det var ruggigt kallt.

I Puno finns det ett folkslag som sedan urminnes tider har levt på egengjorda öar av torv och vass ute på Titicacasjön, deras samhälle heter Uros. Hus, båtar och själva marken de lever på är byggt av vass.

Uros flytandes på Titicacasjön

Numera väldigt turistigt men kul att ägna en förmiddag åt att se. På den turen träffade jag ett par, Matthew och Marcia som åkte runt Sydamerika med en ombyggd gammal folkabuss. Vi kom snart överens om att jag kunde hänga på dem då vi skulle till samma ställen i Peru.

Så dagen efter mötte jag upp dem och fortsatte resan i en folkabuss där den bakre delen byggts om till en husbil med säng för två, stolar, gardiner och annat. Bra mycket skönare än de vanliga bussarna. Vi åkte först till ett litet samhälle uppe i bergen som heter Chivay varifrån det går en väg längs med världens djupaste ravin, Colca Canyon, dubbelt så djup som Grand Canyon. På vägen överraskades vi av snö för första gången på resan, vädret blev märkbart sämre än tidigare vilket senare skulle spåra ur helt.


I Chivay spöregnade det så vi drack öl och spelade biljard på byns hak. Längs vägen tog vi upp liftande Peruaner med jämna mellanrum.

Liftandes peruansk familj, och jag.

Uppklädd äldre dam. Ytterst malplacerad i vår buss.

Dagen efter åkte vi längs ravinen med mängder av fantastiska vyer med odlingsterrasser längs ravinen och snöklädda toppar i bakgrunden. Alldeles i början var vi tvungna att ta en lång omväg då ett par meter av vägen hade spolats bort. På eftermiddagen åt vi lunch i Copanaconde där det helt plötsligt var nån form av karneval.

Utsikt från vägen

Karneval/parad i Copanaconde

Vi hade en usel turistkarta och en cykel-GPS att gå efter men vi trodde vi kunde komma halvvägs till storstaden Arequipa under dagen. På eftermiddagen då vi som vanligt var på drygt 4000 meter omgavs vi av dimma som begränsade sikten till runt 10 meter. Vet man att det är ett fall på 800-1000 meter på ena sidan av en väg full med hål och nedfallna stenblock så kör man rätt försiktigt. Vi såg många Alpacas och Guanacos längs vägen. Det finns fyra olika men liknande djur. I storleksordning: Llama, Alpaca, Guanaco och Vicuna. De två första går att tämja för att bära saker etc, de andra ger fin ull, vilket även Alpacan ger.

Alpacas

Vi svängde av mot Lluta som skulle vara ”District Capital”, den vägen var ännu sämre. Lagom till skymningen fastnade vi inför en sjö av lervälling och fick sova i bilen över natten, vi hade inte heller bensin att åka tillbaka.

Morgonen efter hade det slutat regna så jag och Mat började gå mot Lluta för att hämta bensin. Efter 45 minuter kom det en bil i vår riktning som sa att det var närmare sex timmars promenad än en timme som vi trodde. De gav oss skjuts till Lluta på deras flak. Vi insåg då att Lluta var en minimal byhåla utan bensinstation så nu hade vi än mer problem. De var dock väldigt trevliga och sa att de kunde lösa det, efter några timmar. Vi fick lite mat i form av ris och sötpotatis vilket var uppskattat då vi inte hade ätit på ca 22 timmar.

Framåt eftermiddagen löste de bensinproblemet och körde oss tillbaka till vår buss. Jag har aldrig varit så rädd av att sitta i en bil, de kör som galningar på kanske världens sämsta väg med 1000-metersstup hela tiden. Nu började det regna igen, rejält. Lagom till att vi fick i bensin i bussen så öste det det ner. Efter fem minuter var en del av vägen borta då en flod fått för sig att korsa vägen.

Det blev till att spela kort i några timmar tills vattnet sjönk. Efter det blev allt bara värre, på bara två timmar lyckades regnet mer eller mindre spola bort vägen på flera ställen. Vi fick gå ut i regnet och bära sten och laga väg, lyfta upp bilen ut lera och fixa tillfälliga övergångar var femtonde minut. Det var tufft jobb på 3700 meter, blött, svinkallt och vi hade ingen mat.

Dålig väg

Framåt kvällen kom dimman igen och vi fick ge upp för dagen då vägen var översvämmad 100 meter. Sov i bilen igen och kunde ta oss vidare nästa morgon då vattnet delvis sjunkit undan. Marcia var utan mat i imponerande 48 timmar så det var nog ren överlevnadsinstinkt som fick oss att fortsätta forcera biljäveln över den bortspolade vägen.

Mat, Marcia och kombin framför vägen till Lluta

Tog en liten film av ett av våra projekt.

Dag tre kom vi till slut tillbaka på en bättre väg och kom till Arequipa på eftermiddagen, två dagar försenade. Arequipa är känt för att ha 360 soldagar, det spöregnade när vi kom dit. Vi hade planerat att gå ut på kvällen och fira men alla somnade redan vid åttatiden.

Stora torget i Arequipa

Det här var nog det roligaste hittills på hela resan, men fruktansvärt när hände, det var lite som att resa i Afrika eller Centralasien.

Bolivia

Bolivia skiljer sig markant från alla andra länder i Sydamerika jag har varit i.
Dels höjden. När man åker mot gränsen från Argentina kommer man upp på en högplatå som utgör större delen av Bolivia. Här är man på mellan 3000-4000 meter mest hela tiden. Bussturerna passerar ofta pass högre än så, de har syrgas på bussarna ifall att någon blir dålig.

Tidigare ingick så gott som hela högplatån  (Altiplano) inom Bolivia men Chile tog en väldigt stor del, plus hela deras kustremsa under andra halvan av 1800-talet. Den delen visade sig senare vara bland Sydamerika mest värdefulla landområde. Först fick Chilenarna världens största salpeterfyndigheter vilket senare visade sig även ha världens största kopparfyndigheter. Boliva har inte så mycket till övers för Chile efter den blåsningen. Argentina tog även en rejäl bit, den som jag besökte.

Sen är Bolivia Sydamerikas fattigaste land och även det land som mest domineras av ursprungsbefolkning. De var de som röstade fram den nuvarande presidenten Evo Morales, en före detta kokaodlare. Här ser befolkningen ut som indianer, många med traditionella kläder. Och alla tuggar kokablad hela tiden vilket är helt lagligt.

Boliviansk kvinna i traditionella kläder.

Priserna sjönk med bisarra 60% när jag korsade gränsen. För samma peng som jag fick en säng i en sovsal i Brasilien/Argentina får jag nu ett eget hotellrum med badrum, TV, möbler, sänglampa etc. Väldigt skönt. Det är givetvis betydligt ruffigare här, dåliga vägar, trånga bussar, torftigare mat osv. Min vanliga devis att extrem fattigdom generar den sämsta matkulturen stämmer även här.
Morales har infört en pension för de äldsta helt utan inkomst på vidlyftiga 27 $ i månaden vilket säger en del om vanliga människors ekonomi, starkt motarbetat av högeroppositionen.

Skymning i Tupiza

Ridtur med Jim och en guide.

 Från gränsstaden Villazon tog jag resans första tågresa till Tupiza. Stannade ett par dagar och försökte vänja mig vid höjden, tog en ridtur som var som att rida i en gammal västernfilm. Sen vidare till Uyuni som är känt för sin saltsjö. En enormt stor yta täckt av salt, nu under regnperioden täcks delar av den med ett tunt lager vatten vilket ger en fascinerande spegeleffekt. Kul att se.

Saltsjön i Uyuni

Trist jobb

De här delarna är extremt turistiga, horder av back-packerkopior iklädda sedvanlig Incatröja och överdimensionerad ryggsäck ätandes usla pizzor. Bolivia är visst Israelerna favoritdestination i Sydamerika men det finns även det vanliga utbudet av britter, holländare, australiensare, tyskar och några svenskar (fyra hittills). Det här är Sydamerikas variant av Sydostasien ur turistsynpunkt. Bolivianerna verkar tro att alla turister bara vill äta pizza och möjligtvis texmex. Man får leta runt för att hitta nåt annat.

Plaza de San Francisco, La Paz

La Paz var kul att se, världens högst belägna huvudstad (det är mycket som är ”världens högsta” här i Bolivia). Staden är formad som en stor skål med bebyggda sluttningar, ett berg på över 6000 meter tornar upp sig i väster. Det här gör att gatorna ofta är extremt branta, det i kombination med höjden och de fruktansvärda luftföroreningarna höll på att ta knäcken på mig. Jag har även dragits med nån form av luftrörsinfektion i över en månad vilket inte hjälpte till. Det gick inte att att sova ibland då det kändes som man kvävdes. En gäst fick hämtas med ambulans för höjdsjuka då jag bodde där. Jag bodde två kvarter bakom katedralen man ser på bilden.

Från La Paz åkte jag till Titicacasjön. Sydamerikas största sjö och, givetvis, världens högsta sjö (med kommersiell sjötrafik). Bodde ett par dagar i Copacabana. Här var luften bättre. Jag höll dock på att dö när jag klampade upp till ett utsiktsberg (kändes det som) men vyerna över sjön var fina. Under helgen, vilket var då jag var där,  vallfärdar katoliker hit för att bli välsignade av ett helgon som anses producera näst mest mirakel i Sydamerika. Skrämmande vidskepligt men kul att se dem offra vin över sina blombesmyckade bilar.

Copacabana vid Titicacasjön

Flicka i Copacabana

Solnedgång över Titicacasjön

Så länge man klarar sig undan från att bli kidnappad, drogad eller rånad av fejkpoliser vilket visst är allt för vanligt förekommande, men som jag klarade mig från, så hamnar Bolivia högt på listan trots att jag inte sett så mycket. Om man bara stängde ute alla back-packers som skulle till Sydostasien men som åkte fel så vore det ännu bättre.

Paraguay och Argentina, igen.

Efter vattenfallen i Iguazú korsade jag gränsen till Paraguay. Paraguay har en annan känsla än Argentina. Det blir genast enklare/fattigare med sämre vägar, stökigare och periodvis kantas vägarna av fattiga människor boendes i skjul. Lite billigare är det också.

Stadsbuss i regnigt Asuncion.

Jag var bara i huvudstaden Asunción ett par dagar. Trots att det är huvudstaden har den ingen riktig storstadskänsla utan känns rätt loj och avslappnad, inga höghus.

Gatufamilj i Asuncion, sängarna är kartongerna åt vänster.

Så vitt jag vet är det en demokrati men det var otroligt mycket poliser/militärer överallt, nästan i nivå med diktaturer som Uzbekistan. Det gör iof att det är helt säkert att gå omkring, oavsett tid på dygnet.



Salta.

Från Asunción tog jag mig vidare till Salta i nordvästra Argentina, här börjar man komma en bit upp mot Anderna, drygt 1000 meter. Salta är en gammal kolonialstad med fina byggnader och väldigt promenadvänlig. Det var skönt att komma bort från storstäder och få lite svalare klimat. Härifrån tog jag en dagstur för att se omgivningarna, helt ok med chiliodlingar, stora kaktusar och annat.

Souvernirmånglare med fin utsikt.

Stor kaktus!

Kaktusdalen mellan Salta och Cachi.

 Sista natten i Argentina bodde jag i en ännu mindre stad närmare Bolivia. För första gången så behövde jag en filt istället för en fläkt på natten. Därifrån tog jag en buss till gränsen mot Bolivia och korsade gränsen. Bolivia där jag är nu får bli ett separat inlägg.

Font de Iguazú

Efter ännu en lång och irriterande dyr bussresa var jag i treriksröset mellan Paraguay, Brasilien och Argentina. I Puerto Iguazú på den Argentinska sidan. Här ligger en av Sydamerikas största turistattraktioner, Iguazú fallen. Världens bredaste vattenfall omgivet av tropisk regnskog. Extremt varmt och fuktigt hela tiden. Ni vet väl att man kan klicka på bilderna för att se dem i större format.

Vy över ön och högra sidan av fallen.

Jag framför den andra sidan av fallen.

Ännu en vy av fallen

De ”upptäcktes” så sent som 1911 eller nåt. Nu för tiden är det väldigt turistanpassat med breda upptrampade stigar mellan de olika utsiktspunkterna. Men trots det och alla turister var det en mäktig upplevelse. Fallen delas upp av en ö/klippa så man ser bara den ena sidan på bilderna/filmen.

Ovan Gargantuafallet.

Gargantuafallet

Förr om åren så rodde man turister ovan fallen här men det övergavs efter ett flertal olyckor med roddare som hade övertro på sin styrka och kom för nära fallen. Det är givetvis svårt att få fram en känsla på bild men jag lägger upp en film.

I djungeln fanns det mycket djur, mängder med fjärilar. Men det mesta man såg var stora ödlor och det där konstiga djuret jag även såg i Tikal förra året. Finns visst många giftiga ormar inne i skogen så man ska inte klampa runt för mycket utanför stigarna.

Fjäril

Slutligen förstördes det positiva sista dagen då ett par andra resenärer stal alla mina kontanter ur mitt skåp. Jag hade varit tvungen att använda ett mindre kodlås istället för mitt större nyckellås då låsplattan var felkonstruerad/för liten. De måste ha riktat in sig på att få en glimt av koden för att sedan öppna det och stjäla pengarna strax innan de checkade ut tidigt på morgonen. Jävligt surt. Och det var inte ett ”tillfälle som gör tjuven”, det här var planerat. Nu kommer jag vara ännu mer paranoid och misstänksam mot andra resenärer. Försäkringsbolaget var dock väldigt snabba och bra, de ville inte ens ha någon polisrapport, men jag torskar självrisken på 1500. Det är idel rånare och tjuvar på den här kontinenten.

Buenos Aires

Buenos Aires (BA) är nog den stad jag mest har sett fram emot inför resan så jag stannade där i sex dagar. De första tre dagarna var det 37 grader i skuggan vilket gjorde det nästan outhärdligt att vandra omkring i solen mitt på dan, sen kom det ett rejält åskväder och temperaturen sjönk därefter runt 10 grader.

Palermo där jag bodde

Teatro Colon som tyvärr hade säsongsstängt

Vad som även gör BA speciellt för mig är att jag har varit där tidigare. Det enda stället jag har återsett genom alla mina resor är nog Delhi, annars är alla ställen alltid helt nya bekantskaper. Så, för en gångs skull hade jag en viss igenkänningsfaktor när jag vandrade omkring, även om jag bara var där två dagar förra gången. Gick tillbaka första dan till fiket framför den kända kyrkogården i Recoleta, som var det första jag såg även förra gången.

Parkvy

BA har en väldigt annorlunda känsla jämfört med de andra storstäder jag varit i hittills på resan, här är känslan betydligt mer Europeisk. Det är som en blandning mellan Paris och Madrid med stora maffiga 1800-talshus, breda avenyer och många parker. Ovanligt trevlig stad att bara vandra omkring i och känna av atmosfären. Bland storstäder hamnar nog BA på min topp fem lista.

Argentinas svar på C.G.K.

Sen måste man äta en massa kött när man är i Argentina så det har jag också gjort, köttet är inte alltid bra men när är det så är det enormt bra. Och bra vin finns det också så jag klarar mig. Hade det inte varit för att jag måste dra vidare för att hålla någorlunda takt med resschemat så kan man lätt vara här i flera veckor. Att jag bodde på det trevligaste stället hittills gjorde allt ännu bättre.

Så många bilder blir det inte, människorna ser ut som hos oss och storstadsbilder är inte så kul.

Nyår och Uruguay

Porto Alegre var väldigt annorlunda mot de städer jag varit i tidigare. Under sommaren drar de flesta till kusten eller upp mot bergen vilket gör att stan dör av lite, som Uppsala under juli.

Stället jag bodde på hade runt 40 bäddar och en enda gäst, jag. Först på nyårsdagens kväll kom det några till. Det vart lite som att bo hos en familj, då jag var helt ensam så bjöd de in mig att fira nyåret med dem. Vilket innebar ägaren, en kvinna som drev stället, hennes mamma och hennes syster och hennes systerson, Dario som jobbade nattskiftet också jag. Ett udda sällskap. Man ställer visst normalt fram maten i bufféformat som alla kan ta av, linser finns alltid med då de ska bringa ekonomisk lycka under året. Det var kul att vara med om ett genuint Brasilianskt nyårsfirande.

Ana ordnar med nyårsmaten

Senare på kvällen tog Dario med mig ut för att uppleva firandet och se fyrverkerierna nere vid vattnet. De hade dragit dit delstatens kändaste musiker på en stor scen, väldigt påkostat allting.
De gillar raketer och smällare i Brasilien så givetvis var fyrverkeriet extremt mäktigt. Mångdubbelt större och längre än ett normalt i Sverige.

Dario, nattvakten

Efter fyrverkerierna drog vi hemåt men stannade för ett par öl några kvarter ”hemifrån”. Då vi bara var fyra kvarter bort så gick vi hem, är man med nån som bor här slappnar man av lite. Hade jag varit själv hade jag tveklöst tagit en taxi trots det korta avståndet.
Det visade sig att Darios taktik då han är för fattig, eller snål om man tänker på de extremt billiga taxina, är att vara väldigt beredd att lägga benen på ryggen om nåt verkar hotfullt. För givetvis blev vi rånade, eller rättare sagt jag blev det. Ett par unga män lurpassade på dumma nyårsfirare som oss och kom spurtandes runt en bil i hög hastighet när vi gick ute på gatan (man gör det på nätterna på grund av rånrisken). Dario var beredd på det, van som han är, och var 20 meter bort innan jag ens uppfattade hotet och då var det försent. En av dem markerade att han hade ett vapen i fickan på sin luvtröja, det kan ha varit en bluff, men jag kände inte för att syna den. Det vart bara att kasta över min tygportmonä (som syster gav mig från Argentina om jag minns rätt), förlusten var minimal, runt 60 kr men det var rätt otäckt.

Montevideo centrum

Ett par dagar senare tog jag en buss hela vägen till Uruguays huvudstad Montevideo. I Uruguay tycker de visst om kossor, de har flest kor per capita i hela världen.
Montevideo är inte alls lika stort som Rio eller SP, jag bodde i en säker del nära en bra del av stranden. Trevligt område, som stad finns det dock inte så mycket att göra så det blev rätt mycket läsande på stranden.

Min favoritplats vid Pocitos-stranden

Sista anhalt i pyttelandet Uruguay blev Colonia de Sacramento som ligger rakt över floden från Buenos Aires sett vilket är nästa stopp. Det är en Unesco-märkt stad på grund av sin gamla stadsdel som var trevlig att vandra omkring, men en dag räckte. Jämfört med tex Visby har den inte mycket att komma med.

Gata i den gamla stadsdelen i Colonia

Bussarna här i Sydamerika är helt otroligt bra, det finns inget liknande i Sverige. Det är mer som att åka i business class på ett flygplan än en buss. Det är inget som helst problem att sova sig igenom en 12 timmars bussresa. Och efter Brasilien är de inte heller så dyra.