Strandliv

Målet med att åka över till Mindoro var att ta mig till Pandan Island vilken ligger strax utanför Mindoros västkust. Pandan är ett naturreservat med ett enda boende som drivs av en fransman sedan ca 20 år tillbaka. Vattnen runtomkring är kända för bra dykning och det är så nära man kan komma Apo Reef vilket är ett korallrev som brukar vara med på topp-10-listor över världens bästa dykställen.

På väg ut till Pandan

Max 50 personer får plats på Pandan, det finns inga vägar, färskvatten eller andra faciliteter. Den här avskalade ötillvaron gav en speciell känsla, inga bilar eller andra ljud som stör, man går barfota hela dagarna. Väldigt avkopplande. Strax utanför stranden kan man snorkla och se havssköldpaddor, stora rockor och korallrev. Apo Reef låg en 90-minuters båtresa bort och var givetvis bra dykning, men jag hade kanske lite uppskruvade förväntningar och hade väntat mig ännu mer.

Pandan, avskalad ötillvaro.

Mindoros berg i horisonten.

 Det var krångligt och tidsödande att ta sig till och från Pandan med färjor och ett flertal obekväma bussar. När jag ville dit var det dessutom fullbokat så jag fick vänta ett par dagar i en trist meningslös håla vid kusten, irriterande då jag började få ont om tid. Som avslutning valde jag att ta mig till Boracay, tog två heldagar att ta sig dit.

Tri-cycle, trångt men billigt sätt att ta sig fram på.

Boracay är den kändaste och mest turistiga ön i Filippinerna, en total kontrast mot Pandan. Turiststråket går längs en lång vacker strand som sträcker sig längs nästan hela västkusten, Boracay är en liten ö. Stranden delas in i tre delar vilka markeras av tre fiskebåtläger, numera mer båtar för turister än fiskebåtar. Enkelt uttryckt är den norra delen den mest exploaterade och den södra delen lugnare utan stora resorts. Jag bor söder om den södra delen, så avslappnat som det kan bli på Boracay. Den norra delen är rätt vedervärdig, precis så som jag trodde det skulle vara och anledningen till att jag inte ens hade tänkt åka hit, men där jag bor är det helt ok.

Öluffande runt Palawan

Palawan nämndes första gången i skrift av en kines på 1200-talet som kallade det pa-lao-yu, vilket betyder vacker kust eller nåt liknande. Kusten är fortfarande vacker men är mer befolkad nuförtiden. En långsmal ö som omgivs av skarpa kalkstensklippor som skär rakt ner i havet, tempot är lugnt och utanför huvudorten Puerto Princesa finns det bara el vissa timmar, inte heller några bankomater.

Den mer industriella turismen som finns på Filippinerna håller mest till i den centrala ögruppen Visayas med centrum på ön Boracay. Palawan och framförallt El Nido längst upp på nordspetssen har blivit ett resmål för ryggsäcksresenärer som ett mer avspänt alternativ till massturismen i de delarna. Här får inga stora kedjor etablera sig, utlänningar får överhuvudtaget inte äga verksamheter här.

I Puerto Princesa ordnade jag förlängning av mitt visum på 15 minuter, vilket tar ett par dagar i Manila, samt tog ut kontanter så jag klarade mig resterande del av Palawan. Jag mötte flera som sa att Port Barton var ett trevligt alternativ till El Nido så jag tog en buss dit, hemsk resa. Det var trevligt och lugnt men på grund av det kinesiska nyåret var det svårt att hitta rum. Det var rätt soft men i jämförelse med Pagudpud var det hektiskt och förvånansvärt dyrt, lite överskattat tyckte jag. När folk jag träffade kom in på hur avslappnat och oturistigt det var så berättade jag om Pagudpud med ca 10 pers på tre gånger så lång strand.Dagen efter jag kom dit började det regna och gjorde så tills kvällen, även en del av tredje dagen så det blev mycket läsa i en hängmatta på en terrass.

Ett ställe jag bodde på i Port Barton

Vädret har annars varit väldigt lyckosamt, för mig. Normalt så slutar regnen i december, efter orkansäsongen. I år liksom de senaste åren har orkanerna varit värre än normalt, vilket alla hörde om i höstas. Regnen har även fortsatt en bra bit in i januari i det huvudsakliga turistområdet. Jag mötte turister i bergen som dragit ifrån Visayas på grund av att det regnade hela tiden. De berättade om mängder av västerlänningar som köpt färdiga paketresor till Boracay för några veckor vilka satt inomhus och beklagade sig medan deras dyrköpta semesterdagar regnade bort. Jag märkte ingenting av detta uppe i norr.

En bangka framför solnedgången i El Nido

El Nido var betydligt mer turistigt än Port Barton men på ett avslappnat trevligt sätt. Här fanns el längre, mellan 14 till 06. Det finns många korallrev här och bra dykning så dag två var jag ute på sydkinesiska havet och gjorde tre dyk. Väldigt trevligt att komma ut på havet, vi åt lunch på stranden vid en av alla öar som finns runtom. Underskattade solen, igen, och brände mig lite grann. Kunde äta god västerländsk mat på kvällen, dricka vin till maten och gå en pubrunda med Neil som jag träffade på bussen på väg till Port Barton. El Nido var väldigt trevligt, härifrån tog jag en 8-timmars färja norrut till staden Coron på ön Busuanga som är en del av ögruppen Calamian. Båtarna kallas bangkas och är grunda för att nå in till stränderna, för stabilitetens skull har de en slags pontoner på sidorna.

Lunchstopp mellan dyken på en av alla klippöar utanför El Nido

Bangka från El Nido till Coron

Coron på Busuanga är huvudsakligen en destination för folk som dyker, i övrigt finns det inte så mycket att göra. Dykningen sticker däremot ut. Amerikanska flottan gjorde här en väldigt lyckad attack på Japans flotta under andra världskriget och sänkte ett flertal skepp. De försökte fly men alla utom ett blev sänkta så de ligger utspridda runtom ön, alla på ok dykdjup, 18-38 meter. Det var lite otäckt men också häftigt att dyka igenom vraken med en ficklampa. Ibland var det gott om utrymme, i lastutrymmena, men ibland fick man nästan lirka sig igenom passager. Numera har havet tagit över dem med koraller och mängder av fisk överallt. På ett skepp kunde man se torpedhålet där stålväggarna var uppslitna och stack ut i förvrängda former vilket påminde en om att de blev sänkta under ett krig. 100-tals japanska matroser omkom men inga kroppar finns kvar, skönt nog.

Mitt boende på dykstället i Coron

Från Busuanga tog jag ännu en färja norrut till den större ön Mindoro.

Bergsstrapatser i Filippinerna

Första stopp i bergen var Baguio som är en kompakt stad 1540 meter över havet i deras bergskedja, enkelt kallad för Cordillera (spanska för bergskedja), som delar ön i nord-sydlig riktning. Japanerna drog sig upp hit i krigets slutskede vilket ledde till att den jämnades med marken. Nu är det ett gytter av hus och branta gator som fylls till bristningsgränsen under helgerna då Manilabor flyr upp hit. Klimatet är betydligt svalare med temperaturer på runt 11-12 grader på nätterna men solen värmer väldigt bra på dagtid så skillnaden blir extremt stor.

Risbonde i Sagada

Baguio var inte så charmigt men med en 6 timmars bussresa tog jag mig till Sagada vilket är betydligt trevligare. Sagada är en lugn liten by uppe i bergen med mängder av odlingar, mest ris men även jordgubbar och andra frukter. Det här är nog så annorlunda mot den gängse bilden av Filippinerna man kan komma. Kullarna är täckta av barrträd, lärkträd, vilket ger det en nästan alpin känsla bortsett från lite banan- och bambuträd som bryter av. Också alla terrasser med risodlingar så klart.

Begravningsplats i Sagada.

 Den lokala stammen här, Igorot, har en del udda sedvänjor. Det traditionella sättet att begrava någon är att lägga kroppen i en kista och sedan fästa den vid en bergvägg, ofta vid en grottmynning. Det finns många grottor, vandringsleder etc som är bra som dagsturer. Mellan risodlingarna och genom de små byarna mellan dem går det smala stigar som är som labyrinter.

Risodlingar i Sagada under plantering

Risterrasserna i Sagada var fina men de kändaste är de i Banaue som vart nästa stopp. Terrasserna är runt 2000 år gamla och är imponerande byggen med tanke på deras begränsade teknik på den tiden. Samhället är lite större och hetsigare än Sagada men det är ändå litet och rätt lugnt. Det här är den huvudsakliga turistdestinationen här uppe och det märks på deras lite mer påträngande försäljning av organiserade rutter vilket var obefintligt i Sagada, priserna är också högre.

Jobbig trappa när man är liten.

Vattenkanaler/stigar längs bergsluttningar i Banue.

I Banaue är det mer höjdskillnad och risodlingarna klättrar högt upp längs sluttningarna. Längs bergväggarna har de byggt kanaler för att leda vatten vilka även fungerar som stigar. Gångarna är numera ofta gjutna men är inte mer än ca 40 cm breda som bäst, ibland 20 cm. Ofta, som på bilden, finns det växtlighet runt om men ibland är det fritt fall neråt vilket var rätt otäckt.

Risterrasserna runt Batad

Terrasserna från ett närmre perspektiv.

En av de kändaste terrasserna är de som omger byn Batad, formad som en amfiteater med vidunderlig utsikt. De här samhällena är rätt isolerade, det tar runt en timmes brant vandring längs en stig för att komma till närmsta väg. Allt bärs dit till fots.

Klunga av hus mellan risodlingar med fin utsikt.

Nu är jag på Palawan, en större ö i den sydvästra delen av öriket. Planen är att ta mig norrut mellan några olika ställen för att sedan ta en färja till Busuanga. Ett av de häftigaste dykställena här med skeppsvrak från andra världskriget.

Ett reseinlägg från Filippinerna

Nu har jag varit i/på Filippinerna i drygt tre veckor. Jag har inte gjort så mycket under den tiden känns det som. Det positiva med att fokusera på ett land är att man kan ta det lite lugnare och stanna längre på varje ställe jämfört med många andra av mina resor då jag har flängt runt mest hela tiden.

Manila som jag startade i var helt klart en av de mest osympatiska städer jag upplevt, något alla jag träffar är överens om, alla avskyr Manila. Det är världens mest tätbefolkade stad med ca 45000 pers/kvm (jmf med Stockholms 3600). Trafiken är helt sinnessjuk, det är extremt förorenat och usel luft. Hetsigt, kaotiskt och farligt. Jag hade förbokat hotell fyra dagar där vilket var för mycket. Jag tog inga bilder då jag inte vågade ta upp kameran, men det fanns ändå inget att foto.

Det enda som var bra var ett museum som gick igenom landets historia. Jämfört med andra närliggande länder är Filippinerna rätt västerländskt, mycket på grund av deras nära relation till USA. Efter spansk-amerikanska kriget på 1890-talet köpte USA Filippinerna för 20 miljoner dollar som en del av deras fredsuppgörelse. Filippinerna blev sedan inte helt självständigt förrän efter andra världskriget, men även efter det har USA haft en tydlig närvaro med militärbaser. De flesta kan engelska vilket underlättar mycket.

Vigan

Efter Manila var jag i Vigan, 8 timmar bussfärd norrut, som är en gammal spansk kolonialstad. En enorm skillnad mot Manila. Lugnt och städat, helt säkert att gå omkring på kvällarna. Fanns inte så mycket att göra men atmosfären var trevlig.

Solnedgång i Pagudpud

Sedan spenderade jag en vecka vid havet långt uppe i nordvästra hörnet av huvudön Luzon, i ett litet samhälle som heter Pagudpud. Man hade stränderna nästan för sig själv. Det var kanske en handfull turister, några tyskar, ett svenskt par, nån fransman. 

Strandfest i Pagudpud

Klimatet i Filippinerna är svalare än jag väntat mig, på dagarna värmer solen rejält men även vid havsnivå kan det bli svalt på kvällarna. För att inte tala om uppe i bergen. De södra delarna är dock varmare.

Fastnade i Pagudpud lite längre än jag tänkt mig men tog mig därefter upp i bergen inne i landet.