Inlagg #5

I Lilongwe skissade jag på slutet av resan och hur jag skulle ta mig till Joburg. Kom fram till att jag behövde vara där inom nio dagar och att av dessa dagar skulle sju gå åt att sitta på bussar om jag åkte via Victoriafallet och Botswana, det är det inte värt. Istället bestämde jag mig för att stanna i Malawi och softa. Kollade jag upp alla alternativ att ta mig direkt från Lilongwe till Joburg. Flyg visade sig vara absurt dyrt så jag köpte en bussbiljett hela vägen via Moçambique och Zimbabwe.

Stannade någon dag extra i Lilongwe och drog sedan upp till Nkatha Bay vid Malawisjön. Ett vackert ställe alldeles vid sjön med små stugor byggda på klipporna, gjorde inte mycket annat än att läsa, bada och slappa i solen. Safari gick bort då det är regnperiod och många parker stänger helt för att det är för mycket vegetation och vägarna är för dåliga. Efter en riktig slapp vecka vid sjön drog jag tillbaka och tog bussen sex på morgonen till Joburg. Det var intressant att åka igenom Zimbabwe, Harare är en riktigt stor stad i sydafrikansk stil, jag såg inte mycket men allt verkar rulla på som vanligt. Jag kom fram efter 29 timmar i en buss av samma kvalitet som våra stadsbussar, nytt personligt rekord i bussresande, det tidigare var 27 timmar i Kina.

Nu när resan nästan är slut tänkte jag ta upp en incident i Moçambique som jag tyckte det var onödigt att ta upp då (vissa nervöst lagda släktingar skulle kunna flippa ur om jag skrev det då). Under nån vecka var vi tre som hängde ihop, jag, Jeanette och Garrett från Milwaukee. I Vilanculos hade vi bestämt möte vid busstationen klockan fyra på morgonen för att ta oss till Beira, Garrett bodde på ett annat ställe än oss. Oklokt nog bröt han mot en gyllene regel, aldrig gå ensam i mörkret med värdesaker, framförallt inte mellan ett hotell och en busstation. När han kom fram var hans vita T-shirt helt röd av blod som pulserade fram från ett decimeter långt jack i skallen efter blivit attackerad bakifrån med en machete. Han hade inte knockats, blev bara av med en väska med oviktig barlast. Det var dock ett riktigt otäckt sår, Jeanette höll på att svimma medans jag var mest orolig om han hade fått en blödning inuti skallen. Det skulle kunna vara livsfarligt, inte minst i de här delarna av världen. Garrett hade någon vecka tidigare blivit arresterad och fängslad en natt av polisen i Vilanculos för att inte ha på sig sitt pass och var inte pigg på att hälsa på dem igen, de skulle ändå inte göra något. Och det finns inget riktigt sjukhus i Vilanculos så vi tog bussen till Beira. Hela tiden sipprade det blod från hans huvud.

Väl i Beira tog vi in på ett ställe som kostade tre gånger mer än vi är vana vid och de pensionerade föräldrarna till ägarna kom dit för att agera tolk och sjukhustransport. Det var som om de ville balansera upp allt det negativa genom att visa en enorm generositet. Jag följde med som stöd och fick se när de halvschabbiga manliga sjuksystrarna lyfte upp svålen så man kunde se skallbenet för att ta bort sand och torkat blod, mycket ofräscht. Beira är Moçambiques näst största stad men kliniken var allt annat än modern, vi kunde inte få reda på om det var någon blödning. Paret som hjälpte oss, Latif och hans fru, fungerade som våra personliga guider de närmsta dagarna. De körde oss till sjukhuset, affärer där vi kunde handla mat, flygplatsen, banken etc., och ville inte ta emot någonting för besväret. Garrett flög till Joburg för att kolla upp skadan vilket visade sig vara klokt, han hade fått en liten inre blödning och blev kvar för observation flera dagar innan han kunde fortsätta sin resa. Tur att blödningen inte var större, det hade inte gått att göra någonting åt en sån skada där vi var. En påminnelse om att ta varningar på allvar och inte ta onödiga risker.

Det var mycket som var bra med Moçambique men också påfrestande med den påtagliga kriminalitet som hela tiden var närvarande, på de flesta ställen blev vi varnade för att gå omkring efter skymningen vilket kan förklara varför de har en AK-47’a på sin flagga, eller vice versa. Det är nog det ruffigaste land jag har rest igenom.

Nu är iaf resan slut utan några större missöden för mig, en ficktjuv i Lilongwe fick med sig några armband i ebenholts som var i det yttre facket i min väska och som avskedspresent blev jag i natt biten av en spindel på översidan av vänsterhanden så man inte längre kan urskilja knogarna. Bilderna går inte att placera så de får vara där de är, det är lite bilder från Nkatha Bay, Garretts sår, vart gäng på flygplatsen och annat.

Reseinlägg #4

Efter att ha tagit mig upp till de norra delarna av Moçambique blev det allt jobbigare att ta sig fram. Tillgängligheten av restauranger, hotell, internetställen och andra saker som känns viktiga blir allt färre. Nu pressar de inte längre in fyra personer i rad i en minibuss utan fem vilket inte riktigt fungerar om man har mina axlar och ben. Flera ställen längs vägen har varit rätt trista städer som Beira, Quelimane och Nampula, fram tills att jag tog mig över till Isla de Moçambique som var målet som hägrade bakom alla bussresor. Nedan är lite bilder från Isla de Mocambique.

Isla de Mocambique har varit en av de viktigaste utposterna genom södra Afrikas historia och var tidigare huvudstad. Portugiserna styrde sitt imperium av Afrikas östkust härifrån och lyckades mota bort både holländare och araber med hjälp av ett gammalt fort byggt i början av 1600-talet. Hela ön genomsyras av en postkolonial känsla väsenskild från fastlandet. Stora hus i granna färger som tagna från en gammal portugisisk stad, många av dem är dock rätt nedgångna. Precis som på Zanzibar är den gamla delen byggd i sten och kallas även här för Stone Town. Det är även fredligt här så man kan vandra omkring på kvällarna. Mycket trevligt ställe även om regnperioden har kommit igång ordentligt så man vissa dagar blir lite handikappad av tropiska regnskurar.

Efter alla förbannade bussar som alltid tar längre tid än de ska och går sönder var det skönt att ta sig till Malawi. Sista dagen blev dock den värsta resdagen hittills, bussresan från helvetet. Bussen skulle komma förbi vårt hotell kockan 4 på morgonen, den kom 4.30. Bussarna åker inte förränn de är helt fulla och den här gången cirklade den runt tre timmar innan den blev full så efter tre och en halv timme (7.30) hade vi inte kommit någonstans. På väg ut fastnade vi i lera och fick knuffa loss den, när vi efter tio minuter kom fram till en poliskontroll visade det sig att de inte hade de papper man ska ha, så vi fick vända tillbaka igen. Landsvägarna hade förvandlats till lervälling och oftast fick bussen sicksacka mellan kraterlika gropar och lerpölar. Ett sidofönster saknades men hade ersatts med en bit plast som blåste bort efter en stund, det var helt ok, tills det började regna. Bakluckan gick inte riktigt att stänga så ibland flög den upp varvid väskor ramlade ut och de fick springa tillbaka för att hämta dem. Några småkillar passade på att plocka på sig en halv kasse med lök och försvann in i majsfälten. Sen gick någonting sönder, gasen tog inte, det lyckade de fixa efter bara tio minuter men när de skulle dra igen skjutdörren lossnade den. Det tog dem ytterligare tio minuter att sätta tillbaka dörren. Så här höll det på dagen igenom till vi kom fram till Mandimba elva timmar senare med kramp i rumpan, blodproppar i benen och ischias ner till fotknölarna. Därifrån tog vi en cykeltaxi fram till gränsen, halvvägs belönades vi med en tropisk regnskur så jag vart blöt intill kallingarna,. Efter att ha utstått Mocambiques inte helt optimala kommunikationer var det en underbar känsla att se hela asfalterade vägar och fungerande fordon på andra sidan gränsen. Men som ett talesätt lyder: "Även en dålig dags resande är bättre än en dag på jobbet".

Nedan är en bild från tågresan mellan Nampula och Cuamba då tåget blev ståendes ett par timmar.

Nu är jag i Lilongwe och vilar ut på ett typiskt backpackerställe fullt med britter. Varma dushar, kall öl, pool, internet, tvättmaskin, engelsktalande befolkning och hälften så billigt. Det är lite konstigt att Malawi som är fattigare har så anmärkningsvärt bättre vägar och fungerar så mycket bättre. Kanske har Mocambique lärt sig från Portugal (sisådär bra) medans Malawi har brittisk organisationsförmåga, vad vet jag, skönt är det i alla fall.

Nedan är en lite film jag tog då en av bussarna pajat. Min lätt uppgivna attityd visade sig vara befogad, det tog nästan fem timmar innan vi kunde köra vidare.

Reseinlägg #3

Från Mauritius flög jag till Johannesburg. Avstånden i Johannesburg är långa, det finns ingen lokaltrafik och det är för farligt att gå runt på egen hand. Det enda alternativet är taxi. En riktig skitstad, kan inte förstå hur någon kan vilja bo där. Förra lördagen tog jag mig därifrån till Swaziland, det ligger på vägen till Maputo så det kändes som ett ställe lagom att bryta av resan på. Efter en natt i Mbabane omgiven av bibelreciterande amerikanska kristna fanatiker drog jag vidare till Moçambiques huvudstad Maputo.

Maputo är helt annorlunda mot Johannesburg, det är en stor stad men överskådlig. Det är mycket liv på gatorna, många restauranger och butiker. Det är inte heller något problem att vandra runt på gatorna och ta sig mellan olika ställen jämfört med Johannesburg där gatorna nästan är helt tomma. En väldigt trevlig stad. Att det här landet har genomlidit ett av de jävligaste inbördeskrigen i modern historia kan man inte tro när man vandrar runt i Maputo. Dar es Salaam i Tanzania tex är inte i närheten av att vara så här utvecklad och de har inte haft något inbördeskrig.

Här är de flesta backpackers äldre (runt min ålder) och mer erfarna än i tex sydostasien så jag hittar trevliga människor att hänga med. Vi var vid fiskmarknaden och köpte languster, fisk och jätteräkor till lunch(bilder ovan).

Skymning från vår terass i Maputo.

Att ta sig från ett ställe till ett annat är alltid ett projekt. När jag skulle till Tofo från Maputo klocka ringde klockan 4.45 vilket är en bra tid. Busstationerna, juntas, ligger ofta i utkanterna av städerna, bussarna kallas för chapas vilka är minibussar ombyggda för att få in maximalt antal passagerare och packning. Man får knöka in sig i ett säte (de har pressat in fyra säten i rad), under alla säten ligger packning, rissäckar eller annat så man kan inte sträcka på benen. I bästa fall stannar de varannan timme så man sträcka på sig. Landskapet är fint och varierande, ibland små samhällen, ibland hyddor av gräs och små jordbruk där bonden plogar förhand med en oxe framför sig. Mat på vägen köper man av människor som springer fram till bussen med frukt, bröd, läsk, kokosnötter och annat så snabbt den stannar till. Efter drygt åtta timmar kom jag med kramp i benen fram till Tofo.

Tofo är ett litet samhälle vid kusten som har utvecklats till en turistort med billigt boende, under de sydafrikanska skolloven är det fullt med gäster, nu är det halvtomt. Stranden är superfin med ren sand och bra vågor, det är precis att vattnet svalkar. Det är betydligt bättre här än på Mauritius och på buktens tre kilometer långa strand trängs cirka 30 personer. Husen skyddas från stormar av höga sandbankar.

Stället jag bodde på, Bamboozi, har en servering uppe på sandbanken där man sitta och läsa, äta eller dricka en öl medans vågorna rullar in nedanför en. Boendet består av en säng med myggnät i en hydda av gräs omgiven av kokospalmer, delade toaletter och duschar. På kvällarna flyger det omkring fladdermöss stora som skator och igår kröp en orm över ingången tilll hyddan, 80 cm lång, nån cm tjock och grön som palmbladen, den slingrade upp i palmbusken bredvid där den verkar bo. Ett riktigt bra ställe att hänga på några dagar. Bilder ovan.



Valhaj med Garrett i förgrunden.

Det här området har högst population av valhaj i hela världen, världens största fisk som blir upp till 18 meter lång. Jag signade upp mig på en havssafaritur här om dagen där vi såg fyra valhajar, nån havssköldpadda och ett par gäng delfiner. De är lätta att se då de går simmar någon meter under ytan och silar plankton, båten lägger sig i hajens färdriktning och sen hoppar man i med cyklop, snorkel och fenor. Valhajarna var helt enorma, tog man i med simfötterna kunde man följa dem på någon meters avstånd i ett par minuter. En fantastisk naturupplevelse, de är enormt stora men lugna och ofarliga, till och med intresserade av oss och båten.

Danskarna och Jeanette.


Därifrån fick jag och en schweisisk tjej, Jeanette, lift med tre danskar upp till Vilanculo, ännu ett kustsamhälle. Jag och ett par av danskarna dök vid en örupp utanför kusten , Bazaruto. En ö med orörda kritvita stränder och korallrev.

Igår morse ringde klockan 3.30 då vi skulle med en buss till Beira, Mocambiques näst största stad. Det var en så jobbig dag, 12 timmar i en överfull buss, att vi tre som reser ihop tog in på ett bra ställe med luftkonditionering för att kunna vila ut. Nästa inlägg kan nog dröja ett tag då det kommer bli än mer primitivt i norra Mocambique.


Nedan en vanlig gata i Vilanculo.